Idag har jag haft en dålig kväll. Sådär att jag gråtit och kramat min nalle (som är en häst) och känt mig som när man var fem år och hade ramlat och skrapat knäna.

Det är nånting som är konstigt med Odille. Jag vet inte vad, men hon är inte sig själv. Det gör mig förtvivlad och får mig att tro att jag gör någonting fel. Tänk om hon har ont, tänk om jag gör henne illa. Jag skulle inte kunna förlåta mig själv för det om det är så. Hon är min bästa vän. Jag önskar att hon kunde prata. Jag hoppas hon förstår att jag älskar henne mest av allt även fast jag inte förstår. Men det är ju så jobbigt att inte förstå.

Idag klev jag upp klockan fem. Jag är trött i ögonen. Imorn får jag sova till åtta. Är det sånt man kallar vardagslyx?