Min lilla skrutt. Jag håller mig upptagen med skola och allt därtill men dagar som idag när jag inte har så mycket att göra så saknar jag alltid dig lite mer. Vi ses i april. ♥

Som de flesta vet kammade hoppryttaren Rolf-Göran Bengtsson hem Jerringpriset häromdagen, något som gjort mig och alla andra hästmänniskor himla glada. Det som gör mig både arg och förolämpad är alla dumma idioter som tycker att det är en skam och nära jordens undergång att ge priset till en ryttare. Läste nyss den här artikeln och känner bara hur irriterad jag blir på alla tjocka (både i skallen och om magen, dock mest i skallen) gubbar sitter och pissar på ridsporten. Och det är givetvis inte bara gubbar, har sett överallt på facebook folk som uppenbarligen är helt okej med att smutskasta ridsport (men gud förbjude att man skulle säga ett ont ord om fotboll, skidor eller hockey). Kan man inte bara acceptera att ridning är en sport (det heter inte ridsport för inget), och en stor sport till råga på allt, och vara stolt över hur många duktiga elitryttare Sverige faktiskt har?

Enligt massorna klassas det tydligen inte som sport om det inte är en boll eller ett par skidor inblandat. För att det ska räknas som sport ska man tydligen antingen springa runt och jaga en boll eller puck, eller så ska man staka sig runt några varv i ett skidspår. Jag tycker det är kul att titta på både fotboll, hockey och skidor och kan absolut uppskatta hur många duktiga idrottare det finns inom dom fälten såväl som inom många andra fält. Så varför kan inte människor som har dessa idrotter som favoriter uppskatta hur många duktiga idrottare det finns inom ridsporten?

Jag tycker inte människor ska ge sådana detaljerade uttalanden om saker de inte vet någonting om. Lasse Arnell, till exempel, skrev ju på aftonbladet att han tyckte hästen skulle fått priset och yada yada. Jag kan nästan sätta min lever på att Arnell aldrig suttit på en häst i hela sitt liv, än mindre försökt hoppa en 150-bana på en. Det är bara tragiskt hur de journalister som kastar skit på ridsporten beter sig. Sportsligt? I think not. Ni går inte på lågstadiet längre. Väx upp för fan. Ge lite credd till en snubbe som varit i branschen i 30 år, tagit EM-guld, OS-silver och i dagsläget är rankad som etta i världen, precis som ni skulle gett credd till en idrottare inom andra sporter med likvärdiga prestationer. Sverige borde vara stolt över att ha en idrottare som RGB.

Okunskapen hos de utanför ridsporten är ta mig fan helt otrolig. Och inte på ett bra sätt. Ja, det må vara hästen som hoppar. Men för att få en häst att hoppa på denna nivå krävs mycket träning och stora prestationer från såväl ryttare som häst. Och ingen häst kan hoppa sådär utan sin ryttare. Som ryttare sitter man dessutom på flera hundra kilo fri vilja och styrka och måste ha fokus på både sig själv och hästen. Skidor lever inte ett eget liv. En boll bestämmer sig helt plötsligt inte för att flyga till vänster när den blir sparkad åt höger. Vad skulle Hellner göra utan sina skidor? Vad skulle Zlatan jaga utan sin boll? Det krävs minst lika mycket teknik för att vara en god ryttare som att vara en god fotbollsspelare.

Sverige har sagt sitt. Och med Rolf-Görans totala 44% av rösterna kan det inte bara varit hästsverige som röstade. Sverige, både med och utan ryttare, har sagt sitt.

 ♥

Hade ett kärt återseende med Odis idag. Kändes så himla bra att träffa henne igen. Och det kändes så himla bra att hon var precis som vanligt. Önskar att hon var några gånger mindre så jag kunde hålla i henne och krama henne. ♥

Nu ska jag avskedsfika med Ronja och Rasmus, sen ska jag göra det jag gruvat mig för hela veckan. Jag har funderat på det här inlägget i ett par dagar. Jag tror att det är för att jag har svårt att veta vad jag ska säga, för Odille är den enda här i Sundsvall som inte kommer förstå vart jag tar vägen. Varför jag slutar komma ut till henne. Varför jag inte tar hand om henne längre.

Och nu är det visserligen så att hon är en häst och inte tänker i samma banor som vi människor, men mitt lilla hjärta tycker det är jobbigt att tänka att hon kanske tror att jag överger henne. Speciellt nu det senaste halvåret när vi blivit så mycket tajtare och hon följer mig vart jag än går.

Vi har haft tre fina år. Hon har varit min bästa vän i tre år. Hon har sett sidor av mig som ingen människa har fått. Hon har sett mig skitarg, gladare än jag trodde var möjligt och så ledsen att det känns som hela kroppen ska gå sönder. Alla som har eller haft husdjur förstår hur det är. Det är en relation olik alla andra.

Så Odis. Mitt hjärta. Jag överger dig inte. Jag bara försvinner ett tag, men jag kommer tillbaka. Jag kommer komma tillbaka till dig tills du inte lever mer. Jag kommer inte komma lika ofta som förut, bara. Och jag glömmer inte bort dig. Ät mycket gräs och lev pensionärsliv så mycket du kan. ♥

The Beach Boys – God Only Knows

Nu syns vi inte på en vecka pållehäst. Kommer nog dock inte lida någon större nöd på någon av oss - hon får beta gräs i en vecka utan att jag kommer och jävlas med henne, och jag får lyssna på sjukt bra musik, hänga med bra människor och dricka vin. It's times like these you learn to live again.

Idag kom jag till stallet och hittade detta på hästen. Hon hittar ständigt nya sätt att överraska mig. Denna riktigt köttiga och äckliga överraskning sitter under huvudet på henne. Om en på miljonen lyckas med nåt sånt här är det självklart Odille. Hade tänkt mig en mysig eftermiddagstur i värmen men istället blev det krig med Jodopaxflaskan.

Hon måste vara världens klantigaste häst. Gick ner på gården för att visa Helen och hon sa bara "vad är det för fel på henne nu då?" när hon såg mig komma. Ständiga överraskningar var det, ja. Är det inte att hon sparkar sig på benen är det svullna ögon och senast innan det här en knöl i ljumsken. Livet leker!

Var bara tvungen att dela med mig av detta. Hoppas ni tyckte lika mycket om det som mig...

Gumman. Idag var hon världens mysigaste. Hennes svullna quasimodo-öga till trots.

En bild som Bea tog på mig och Odis idag. Och ja, jag se ut som en mupp men jag skyller på att det blåste djävulen och att det helt enkelt är så gud skapade mig. Oh well.

Imorn önskar jag mig fint väder.

Nu i veckan har jag upplevt det första vårtecknet: när det tycks vara mer hår på borsten (och mig) än på själva hästen. Hatar den här tiden rätt bra. Hästhår överallt. I princip bokstavligt talat.

Jag sitter här och vältrar mig i min oinspiration och kom att tänka på att jag aldrig berättat särskilt mycket om Odille. Förutom att hon är en häst och min bästa vän. Och människor som läser det här kanske inte är speciellt intresserade av att läsa en text om mig och en häst, men se det istället som en text om mig och en vän.

Jag började rida Odille i oktober 2008, då var hon 19 år. Hon är en väldigt speciell dam, ägaren berättade att hon haft medryttare på henne innan men att det inte funkat för att dom blivit rädd för henne. Och jag kan se varför dom blivit rädd för henne: när jag började rida henne var hon ungefär lika kelig som en tegelsten. Hon är absolut aldrig elak, men hon är burdus, hon går där hon vill oavsett om någon står i vägen (och står någon i vägen går hon på den), i vissa fall är hon helt sjukt framåt, i ridningen är hon stark, tjurig och i vissa stunder väldigt stoig.

Vi tog det ganska lugnt i början och lärde känna varandra. Hon hade stått ett tag (hur länge vet jag inte). Hon hade svårt att göra skänkelvikningar (sidförande överhuvudtaget), hon var bra på att hänga sig i tyglarna, bita tag i bettet och springa ifrån arbetet. Hon kunde gå i form men den var sisådär. Hon har blivit så mycket bättre. Hon är fortfarande stark som en oxe, men hon klarar av sidföringar, hon går i stadig och fin form i alla gångarter och hon lyssnar på mig. Hon är dock fortfarande stark och tar tag i bettet ibland. Nu är hon nyfiken, mysig och lugn. När vi är ute och går promenader brukar jag slänga grimskaftet över halsen på henne och bara gå brevid.

Jag trodde aldrig att jag skulle få en vän som henne i början. Hon var som en isklump, och nu har hon smält. Och hon är så himla fin. Blir lika glad varje gång jag kommer dit och hon gnäggar och kommer till grinden. Mitt engagemang i ridningen har gått lite upp och ner den senaste tiden, men hon får engagemanget att skjuta i taket. Hon är min bästa vän. Hon är inte en sån som lägger huvudet på min axel när jag är ledsen, men hon får mig alltid att tänka på annat än vad som gör mig ledsen. Och som de två tjurskallarna vi är bråkar vi ibland, men jag kan inte vara arg på henne länge.

Du är mitt hjärta, Odille. Vet inte vad jag ska ta mig till den dagen du inte orkar andas mer.