Jag sitter här och vältrar mig i min oinspiration och kom att tänka på att jag aldrig berättat särskilt mycket om Odille. Förutom att hon är en häst och min bästa vän. Och människor som läser det här kanske inte är speciellt intresserade av att läsa en text om mig och en häst, men se det istället som en text om mig och en vän.

Jag började rida Odille i oktober 2008, då var hon 19 år. Hon är en väldigt speciell dam, ägaren berättade att hon haft medryttare på henne innan men att det inte funkat för att dom blivit rädd för henne. Och jag kan se varför dom blivit rädd för henne: när jag började rida henne var hon ungefär lika kelig som en tegelsten. Hon är absolut aldrig elak, men hon är burdus, hon går där hon vill oavsett om någon står i vägen (och står någon i vägen går hon på den), i vissa fall är hon helt sjukt framåt, i ridningen är hon stark, tjurig och i vissa stunder väldigt stoig.

Vi tog det ganska lugnt i början och lärde känna varandra. Hon hade stått ett tag (hur länge vet jag inte). Hon hade svårt att göra skänkelvikningar (sidförande överhuvudtaget), hon var bra på att hänga sig i tyglarna, bita tag i bettet och springa ifrån arbetet. Hon kunde gå i form men den var sisådär. Hon har blivit så mycket bättre. Hon är fortfarande stark som en oxe, men hon klarar av sidföringar, hon går i stadig och fin form i alla gångarter och hon lyssnar på mig. Hon är dock fortfarande stark och tar tag i bettet ibland. Nu är hon nyfiken, mysig och lugn. När vi är ute och går promenader brukar jag slänga grimskaftet över halsen på henne och bara gå brevid.

Jag trodde aldrig att jag skulle få en vän som henne i början. Hon var som en isklump, och nu har hon smält. Och hon är så himla fin. Blir lika glad varje gång jag kommer dit och hon gnäggar och kommer till grinden. Mitt engagemang i ridningen har gått lite upp och ner den senaste tiden, men hon får engagemanget att skjuta i taket. Hon är min bästa vän. Hon är inte en sån som lägger huvudet på min axel när jag är ledsen, men hon får mig alltid att tänka på annat än vad som gör mig ledsen. Och som de två tjurskallarna vi är bråkar vi ibland, men jag kan inte vara arg på henne länge.

Du är mitt hjärta, Odille. Vet inte vad jag ska ta mig till den dagen du inte orkar andas mer.