Nu ska jag avskedsfika med Ronja och Rasmus, sen ska jag göra det jag gruvat mig för hela veckan. Jag har funderat på det här inlägget i ett par dagar. Jag tror att det är för att jag har svårt att veta vad jag ska säga, för Odille är den enda här i Sundsvall som inte kommer förstå vart jag tar vägen. Varför jag slutar komma ut till henne. Varför jag inte tar hand om henne längre.

Och nu är det visserligen så att hon är en häst och inte tänker i samma banor som vi människor, men mitt lilla hjärta tycker det är jobbigt att tänka att hon kanske tror att jag överger henne. Speciellt nu det senaste halvåret när vi blivit så mycket tajtare och hon följer mig vart jag än går.

Vi har haft tre fina år. Hon har varit min bästa vän i tre år. Hon har sett sidor av mig som ingen människa har fått. Hon har sett mig skitarg, gladare än jag trodde var möjligt och så ledsen att det känns som hela kroppen ska gå sönder. Alla som har eller haft husdjur förstår hur det är. Det är en relation olik alla andra.

Så Odis. Mitt hjärta. Jag överger dig inte. Jag bara försvinner ett tag, men jag kommer tillbaka. Jag kommer komma tillbaka till dig tills du inte lever mer. Jag kommer inte komma lika ofta som förut, bara. Och jag glömmer inte bort dig. Ät mycket gräs och lev pensionärsliv så mycket du kan. ♥

The Beach Boys – God Only Knows