I lördags hade jag och mina vänner en riktigt röjig och härlig utekväll, något som verkar vara ett signum för när Rasmus fyller år, det var nämligen samma sak förra året. Mest likt förra året var nog att Rasmus firade mest av alla att han nu är myndig i alla länder och var lite överallt och ingenstans. Vi höll honom ifrån Clas Ohlsson, dock.

NÅVÄL. Den erkända dagen efter, söndag, händer det ofta att vi samlas några utslagna och trötta ungdomar hos Rasmus (eftersom han är den enda av oss som skaffat egen lägenhet. Vi andra är antingen för fattiga eller för bekväma med att bo hemma hos mamma, antar jag HEHE) och se på film och umgås. Denna söndag åt jag middag med Amanda och skulle därav bli lite tidig till Rasmus bodega och han lovade att han skulle lägga sin nyckel i postfacket så jag skulle kunna komma in och invänta resten av flocken i den aningen bakis/sprit-doftande och dagen-efter-röriga lägenheten. Jag sticker ner mina fingrar så långt det går utan att fastna i postfacket och hittar inte så mycket som ett spår efter en nyckel (detta faktum blev jobbigare än nödvändigt eftersom min blåsa var fylld till bristningsgränsen).

Det fanns ingen tvekan om att han hade glömt att lägga ut den, Rasmus har en tendens att vara lite tankspridd (men vi tycker om dig ändå) så jag slår en signal till Ronja som ochså skulle anlända tidigt. Jag satt i trapphuset i väntan på Ronja och fick stensmak i röven, och när hon väl kom så fick hon den fina idén att Rasmus kanske, kanske inte hade låst sin balkongdörr, så hon skuttar iväg för att se om vi kan klättra upp. Vi byggde en sorts stege av en bänk och en stol stående ovanpå den bänken, mycket instabilt vill jag lova. Men upp kom vi, och jag ber verkligen till gudarna att inte en själ såg oss, för något så osmidigt som när vi klättrade över balkongräcket och nästan ramlade i Rasmus rena tvätt får man leta efter.

Vi hittade oss en stol och en filt och tänkte att "vi sätter oss i stolen och drar filten över oss så kanske han inte ser att vi sitter här när han kommer och då kan vi skrämma honom. Gud vilken bra idé!" Vi väntade och väntade, jag blev kissnödigare och kissnödigare och övervägde att kissa på hans rena tvätt som hämnd för att han glömde lägga ut nyckeln till mig, och vi pratar och skrattar och rätt som det är så öppnar Rasmus balkongdörren och vi skriker så högt att det måste ha hörts i hela västernorrland. Och det är ju himla tur, måste jag tillägga, att jag har tillräcklig självbehärskning så jag inte kissade på mig för satan så rädd jag blev.

Jag mejade ner Rasmus och sprang på toaletten, spenderade resten av kvällen med goda vänner, film och sånnadär bra saker. Såhär gick det alltså till när jag och Ronja besteg Rasmus balkong. Slutet gott allting gott! Om du orkade läsa allt det här förtjänar du nästan ett litet pris, minsann!