Igår hände något extremt irriterande mig på bussen ut mot södra alnö. Jag var lite tidig men bussen var framkörd så in gick jag och hittade mig ett säte, behagligt beläget på den bakre delen av bussen. Jag var därmed första kvinna in i bussen. Första person överhuvudtaget, faktiskt.

Jag satt där på mitt säte på bakre delen av bussen en stund, och efter sisådär fem minuter kom det en jänta in i 15-årsåldern in i bussen med två pippilotter på huvudet och mimar och svänger med huvudet i takt till musiken hon har i öronen. Hon tittar sig omkring i bussen, som är helt tom om man bortser från mig, och var sätter hon sig? Jo, det ska jag tala om för dig. Hon sätter sig på sätet framför mig. Jag tänkte "du inkräktar lite på mitt personliga space eftersom bussen är helt tom och du kunde satt dig var som helst, men så länge du är tyst och timid kan jag leva med det". Och vad gör hon? Jo, hon börjar stampa i takt till musiken hon har i öronen. Och det är inget diskret litet stamp stamp stamp, nej, det är ett STAMP STAMP STAMP!!! Så mycket STAMP att hon lika gärna kunnat ställa sig och hoppa i mittgången, att jag hör det genom radion i mina öron som jag skruvat upp till högsta volym för att slippa lyssna på detta enerverande fenomen.

Jag och min korta tålighet för dessa enerverade fenomen håller på att explodera och jag börjar överväga att 1) kasta min kyckling och curry-macka på henne, liksom mula den i ansiktet, eller 2) dra en riktigt saftig snorloska i hennes nacke i sann Örjan-anda (alla som sett på Hjälp! vet vad jag menar) och avsluta med "så går det när man stampar för högt STAMP STAMP STAMP. Och jag ber om ursäkt för snorloskan, det var inte meningen". Jag sållade dock bort alternativ nummer 1 då jag kom till insikt att om jag kastade min macka på henne skulle det ju inte bli någon macka kvar att äta och det är ju inte roligt för någon. Och jag spottade heller inte henne i nacken. Bara visualiserade det i mitt huvud. Det fick räcka.

True story. Dock en lite överspelad true story som alltid, men poängen var att mina i-landsproblem vet ingen ände.