Nu ger jag det där utlovade livstecknet genom att berätta för dig, käre läsare, vem du nu är, vad jag har haft för mig de senaste dagarna. Förutom att städa trapphus började jag i lördags det jobbiga och krävande projektet att rycka Odis man. Den har växt på sig cirka 5 centimeter för mycket under vintern då jag inte vill ta av mig vantarna och rycka manen då risken finns att mina fingrar kunnat frysa och trilla av (jag bor ju i norrland), så i helgen gjorde jag slag i saken och började rycka! Och jag röck och jag röck så fingrarna blödde men efter halva manen orkade jag inte mer och jag är hemskt ledsen att behöva berätta att hon gick med halva manen ryckt och halva oryckt tills nästa dag.

Men igår när jag skulle rycka det sista var hon exeptionellt jobbig och antagligen var detta jämsesidigt, för hon ledsnade totalt på att jag våldade och hängde i hennes man så hon ställde helt sonika sina ungefärliga 800 kilo på min vänstra fot. Min vänstra stortå, närmare bestämt. Jag spottade & svor och tog det hela som en karl och fortsatte rycka. Lite fotsmärta får inte mig att vackla, inte.

Så nu är min fot prydd med lite blåmärken och nåt litet sår och det är ju en himla tur att jag inte ska visa mina fötter för någon. Jag hatar fötter. Usch. Jag har nog lite fotfobi, därav vill jag inte att någon slänger fram sina fötter till mig heller. Som tur är så händer inte det speciellt ofta.