Jag och min syster Emma spenderade ganska många helger ute hos farmor och farfar i Gnarp när vi var små. Ungefär en halv kilometer från där dom bor hade pappa visat oss att det fanns ett par hagar med hästar, och eftersom vi båda två var hästbitna på den tiden (nuförtiden är det bara jag) så gick vi till dessa hagar i tid och otid och klappade hästarna och fantiserade om hur vi tyckte att farmor och farfar skulle ha ett stall som vi kunde leka i (märk väl: leka i. Inte ha hästar i).

När detta inträffade var jag ungefär 12 och Emma var därav ungefär 8 beroende på vilken tid på året det var, och om jag inte minns fel så var det vinter, några kalla grader och snö på backen. Efter en stunds klappande och fantiserande vid hästhagarna så började vi röra våra små ben hemåt och passerade en massa hus men vid ett hus kunde man finna ett fel.

På gården till detta hus stod ett meterhögt stenblock, och ovanpå detta satt ett litet fågelhus, du vet ett sånt där som man lägger fågelmat i så att fåglarna kan sitta där inne under tak och picka bäst dom vill. När vi vände våra blå mot detta lilla fågelhus på stenblocket får vi inte se några pickande små fåglar, utan ett par ögon som stirrar tillbaka på oss. Vi stannar och försöker fundera ut vad i hela helvete det är som stirrar på oss och vi upptäcker att det är en katt.

Kattstackarn tänkte få sig en eller annan liten fågel i magen, och tyckte han var himla smart när han klättrade upp mot huset där han måste ha trott att fåglarna inte kunde ta vägen någon annanstans än ner i hans mage. Men ack så han bedrog sig! När han tryckt in sin lite lagomt lantligga, lönnfeta kattkropp i fågelhuset så kom han till insikten att han inte kommer ut igen. Han sitter där han sitter. Fast i fågelhuset (ironin är helt fantastisk). Katten tittar på oss med en extremt trött och less blick, och man kunde riktigt se hur less och irriterad han var. Som alla barn så blev jag och Emma fast beslutna att vi måste få ut katten därifrån så han inte dog eller nånting, men vi ringer inte på dörren till huset, nej, vi springer så fort vi kan hem till farmor.

Anfådda och rädda att katten ska hinna dö innan vi hinner hjälpa den ramlar vi in hos farmor och farfar och säger lite lätt panikslaget till farmor att "det är en katt som har fastnat i ett fågelhus!!!!! :(:(:(" varpå farmor svarar "äh! Har han tagit sig in dit så kommer han ut ochså!" Vi betvivlade detta och sprang tillbaka för att se om katten hade dött eller om farmor kanske hade rätt, och det hade hon. Såklart. Katten var ute ur huset.

Vi betvivlade dock att katten kunde ta sig ut av egen maskin så vi sprang tillbaka, och självklart var kattjäveln borta. Och det här kanske inte är så kul för utomstående och det är definitivt inte lika roligt att berätta det på cybervis som det är att göra det IRL, men jag vet i alla fall att Emma skrattar när hon läser det här.


Ungefär så här såg det ut. Förutom att katten var svartvit, huset brunt och träigt och faktiskt hade ett fönster fram. Kattens blick på bilden är dock identisk med katten i husets. Oh the joy.