Så. Jag sa ju att jag skulle sno ihop ett inlägg om mina tatueringar. Jag har tre. Gjorde min första för lite mer än ett år sedan. Det gjorde ont. Ja, det gör ont att tatuera sig. Inte vrida-sig-i-smärtor-ont, men jag tycker det känns som om någon tar en vanlig nål, kör ner den i vald kroppsdel och drar runt. Hur som helst. För mig är det självklart att en tatuering ska ha en mening. Någonting bakom sig. Så här är tre webbkamerabilder eftersom jag inte har nån kamera med mig. Utom mobilen. Som typ är död.


Min första tatuering är fem fåglar på handleden. Den gjorde ondast att göra av dem jag har. Usch. I alla fall, fåglarna. För mig är en fågel frihet. Dom kan flyga vart dom vill, när dom vill, utan att någon ifrågasätter det. De är sin egen herre. Och det är viktigt för mig, att känna mig fri. Att inte känna mig bunden eller fast i något jag inte kan förändra. Fjättrad. Och att vara sin egen herre spelar stor roll för mig. Att ha kontroll över mitt liv och mig själv.


Min andra är ett ankare. Ankaret är ju en del av tro, hopp och kärlek och står för hoppet. Och det är just det som ankaret är för mig. Hopp. Hoppet är det sista som lämnar människan. Om du inte har någonting annat i hela världen har du alltid ett hopp. Om att allt ska bli bättre. Om att allt ordnar sig. Att det finns en framtid och det finns nånting mer för mig. Jag håller fast i hoppet, varje dag. Och jag har det på min kropp och ser det, varje dag.


Och slutligen, den nya. Inte ens helt läkt än. Sitter som bekant på axeln. Texten är lilium inter spinas, som är latin och betyder liljan bland törnen. Fick idén från En riddares historia. Faktiskt. Den står i alla fall för att se det fina i det fula. Det goda i det som gör ont. Som en blomma som växer upp ur asfalten. Har varit säker på att jag ville göra den sedan jag flyttade i augusti. För att komma ihåg att även om allt är jobbigt så finns det alltid någonting bra i det.

Och på den vägen är det.