Idag på musikföreläsningen gav min föreläsare oss en artikel av en man som skrivit massa kriterier, om man så vill, som han tyckte man skulle uppfylla för att få säga att man älskar musik. Han sa åt oss att läsa den, och fundera över den, och ett par frågor som jag inte kommer ihåg.

Det första jag tänkte när jag läste artikeln var att skribenten var ett riktigt neggo. Han skrev att om man lyssnar på musik för att skapa sig en identitet så är det inte att älska musik. Att om man vill bli underhållen av eller dansa till musik så älskar man inte musik utan använder den som ett redskap. Och om man köper Absolut-skivor och går på Allsång på skansen älskar man inte heller musik.



Enligt honom ska man, för att kunna säga att man älskar musik, läsa massvis med musiktidningar i alla genrer, går på konserter inte bara för att se ett band utan för själva grejen att gå på konserter, plöja musikböcker och springa till skivaffärer titt som tätt.

För mig är musiken en vän. Den kan ge mig de flesta känslor som människor kan. Den kan omhulda mig och ta hand om mig. Läka mina sår och stärka min glädje. Den är en vän, på samma sätt som en dagbok kan vara en vän. Och i enkla ord är det därför jag valt att göra det jag gör just nu. Och det är det alla vi härnere har gemensamt. Man kan inte sätta kriterier för kärlek - oavsett om det är kärlek till människor, djur eller musik.