Gubbarna i Eagles Of Death Metal var riktigt roliga att se. Dom bjöd mycket på sig själva och det var fullt ös. Efter dessa rockfarbröder knallade jag och Nathalie till forna Teaterladan för att se Miles Kane som tyvärr inte var vad vi förväntade oss. Torsdagskvällen bjöd på återförenade Stone Roses. Dom var bra och avslutade med I Am The Resurrection som är en av mina favoritlåtar. Efter Stone Roses spelade mitt älskade The Kooks som var precis så bra som jag hoppats. Fanns inte en låt som jag saknade och dom var en utmärkt pepp inför Justice som föga förvånande levererade en fet spelning. Efter att blivit knäckt av Justice såg vi James Blake som även han var helt fantastisk och snudd på magisk.

På fredag var vi ett trött gäng, men vi knäckte ändå några bärs och lyssnade på Bombay Bicycle Club från Nathalies balkong. Till halv tre gick vi till området för att se Anna Ternheim och det var fint som alltid. Ännu bättre blev det av att ligga i gräset under en gassande sol. Senare såg vi The Soundtrack Of Our Lives, Markus Krunegård, tunga Big K.R.I.T och grymma Kasabian innan det var dags för middag.

Mätta och lagom tankade kilade vi iväg för att se The Cardigans spela Gran Turismo från början till slut. Och ack, det var fantastiskt bra. Att dom slänge in några bonuslåtar, som You're The Storm, Communication och I Need Some Fine Wine And You Need To Be Nicer gjorde det hela ännu bättre. Moto Boy var stand in-gitarrist och Nina Persson var fabulös som alltid. Mellan Cardigans och The Cure hade vi tänkt se Feed Me, men när vi väntat en halvtimme och det fortfarande bara var tekniker som rände runt på scenen gick den planen i stöpet och Feed Me ställde in på grund av tekniska problem. The Cure avslutade fredagen, och det känns fint att kunna säga att jag sett Robert Smith och hans kompani men det är tyvärr inte mycket mer än så. Lite monotont och två timmars speltid (som tydligen drog över till tre) var mer än vad våra trötta kroppar orkade så vi drog hem utan att höra Friday I'm In Love. Fick i alla fall höra Lovesong som är ett fint stycke musik.

Vi började lördagen med att lyssna till Far & Son från balkongen och fortsatte med att gå bort till området för att lyssna till gubbarna i Nationalteatern. Mest för att dom är roliga. Fortsatte eftermiddagen med älskade The Vaccines som ochså var så bra som jag förväntade mig av dom. Sen gick vi hem för att äta och röja, sista dagen får man göra det. Senare såg vi slutspurten av Garbage och skulle egentligen se Noah And The Whale, men dom hade blivit satt på en för liten scen, inomhus, och det var hundra meter kö för att ens komma in. Det var trist, för jag ville se dom. Mot kvällen spelade The XX som jag nötte rätt bra när dom släppte sin skiva för ett par år sedan. Dom var fantastiska även dom, lite magi, lite så man skulle kunnat hamna i trans. Blev glad av att dom spelade Night Time som är min favoritlåt med dom.

Efter The XX följde allas vår favorit douchebag, Noel Gallagher och hans High Flying Birds. Jag är ett stort fan av Oasis och ett fan av hans soloprojekt och det var en bra spelning. Mannen i fråga yttrade inte så många ord, och det kanske är lika bra, är rätt övertygad om att det skulle komma nånting mindre snällt ur honom då. Han avslutade med Oasisdängan Don't Look Back In Anger och hela Hultsfred sjöng med. Efter detta ville vi pumpa upp vår energi, så vi dansade loss till min väns vänner som DJade en stund innan vi gjorde av med större delen av energin på feta Gorillaz Sound System som bjöd på en dansfest utan dess like. Sjukt coolt. Verkligen. Dom dängde faktiskt Justice på den fronten. Avslutningen på hela kalaset blev franska M83 som även dom levererade en fantastisk spelning och det var inte bara Reunion och Midnight City som fick publiken i gungning. 

Allt som allt: fantastiska dagar. Att bli sjuk och hes är så värt det. 
Vi ses i augusti, Hultsfred. Då lika tyst och folklöst som vanligt.