Tänkte först vara asdjup och skriva nånting långt och eftertänksamt, men med tanke på att min hjärna har samma konsistens som potatismos just nu så lämnar jag det till en annan gång. Jag vill säga till Ronja, Bea och Amanda att jag saknar er och är glada för att ni finns och är dom ni är. Även om vi inte hörs varje dag så vet jag precis var jag har er. Ni är guld, glöm aldrig det.