Hej hopp. Jag tänkte häromdagen att jag skulle sammanfatta mitt år, men jag vet inte om det finns så mycket att sammanfatta. Jag har gjort dom vanliga sakerna som man gör på ett år som varit vanligt. Jag har varit glad, varit ledsen, varit apatisk, undrat om jag finns, undrat vad som är meningen med livet och allt, varit i stallet, ramlat av hästen, lyssnat på musik mest hela tiden (och pluggat mest hela tiden ochså), varit på festival ett par gånger, kramat människor jag tycker om, trodde att jag kanske skulle bli kär men så vart jag inte det ändå, lagt för mycket pengar på onödiga (och nödiga) saker, känt mig ful och ovärd, känt mig bäst i världen, känt mig som ingenting alls, druckit öl och spelat beerpong, sovit för lite och sovit för mycket, längtat efter framtiden, varit rädd för framtiden, känt det som att jag ska gå sönder, badat badkar, klippt av mig håret, gjort dumma saker, gjort smarta saker, inte gått under, varit mänsklig. 


Första halvan av 2012 var en bra tid och jag hade väl inte mycket att klaga på (förutom kalkylering, den klagar jag fortfarande på). Men sedan augusti, när jag kom tillbaka till skolan, hände det nånting och jag vet inte vad det var. Jag har inte skrivit om det och knappt pratat om det för jag vet inte vad jag ska säga. Livet tog sig en 90-gradersvändning rakt ner och jag var bara så himla ledsen hela tiden och jag grät så jag krampade nästan varje dag och det gick inte över ändå. Jag vet inte vad som hände. Det var svårt att fokusera på skolan när jag knappt orkade ta mig ur sängen och det ledde till att jag kuggade två av tre tentor den här terminen. Jag sov knappt på nätterna och när jag vaknade var det som om jag fortfarande sov, och jag kan inte minnas när jag vaknade och kände mig glad senast och ingenting kändes roligt, det kändes knappt roligt att åka till stallet. Var så fruktansvärt sliten och spänd hela tiden, slappnade aldrig av och det kändes som att jag var jagad hela tiden, jag kunde aldrig stanna och slappna av. Och jag gör det svårt för mig själv genom att jag driver med mig själv hela tiden och när jag väl försöker berätta hur jag mår, och verkligen behöver berätta hur jag mår, känns det inte som att någon tar mig på allvar och det är mitt eget fel och det vet jag om. Det kan vara för att jag inte tar mig själv på allvar heller. Har inte velat skriva nånting om detta för att verka gnällig, och det kanske jag gör nu med, men det var på riktigt. Nu mår jag bättre, känner mig inte jagad längre, känner mig redo (så redo man kan bli) för en termin till. Det går mot ljusare tider. 


Jag ska göra vad jag kan för att det här ska bli ett så bra år som möjligt. Behöver ett år då allt flyter på. Och jag ger inga nyårslöften, för jag tycker inte att det ska krävas ett nytt år för att man ska få göra en nystart och lova saker. Nyår är bara en ursäkt att skjuta upp förändringar för vissa människor. Jag lägger inte så stor vikt vid nyår. Jag firade in mitt nyår genom att först släppa in hästarna i stallet, sedan äta finmiddag med min finaste mamma och sedan kom Bea och vi såg på film, drack öl och åt popcorn tills tolvslaget kom. Och knappt några fyrverkerier såg vi, för det var så mulet att man knappt såg huset brevid. Jag har redan saker spikade för 2013, bland annat Lana Del Rey och Bruce Springsteen i stockholm, Hultsfredsfestivalen, Rom med mamma och  förhoppningsvis Paris med Malin. The rest is yet to come.